Råd till Riktiga Män

Den förfärande lynchmobben MeToo tågar vidare, från bransch till bransch. Nu är det väl snart bara rödhåriga vänsterhänta snabbköpsexpediter kvar som inte har ett eget litet näpet kättarbål på gång i medierna.

Som tvättäkta Riktig Man vill jag ge ett antal handfasta råd till mina medbröder om hur vi ska tackla den här krisen, rida ut stormen, vända matchen, fixa biffen, slakta älgen, dreva skutan, hanka stören, hyfsa tafsen … (till redaktionen: fick lite slut på manliga metaforer där. Gittan, lägger du till några bra ena? Tack stumpan!)
Alltnog! Några viktiga punkter!

Ord är viktiga. Försitt aldrig ett tillfälle att tala om ”hysteri” eller ”häxjakt”. Kom ihåg: hysteria är ju trots allt grekiska för livmoder. Och när, kamrater, kom det någonsin något gott ur en livmoder?! Nä, just det! Och häxjakt, ja, det säger ju sig självt? De är häxor, och de jagar oss. ’Nuff said.

Får man inte flörta längre? Påminn om alla de stabila äktenskap och förhållanden som en gång började som en oskyldig hand nedstoppad i trosan på dansgolvet, ett ömt strypgrepp bakom den lokala pizzerian eller en hederlig sexutpressning på jobbet. Vill de förinta kärnfamiljen också, de där feminazisterna?

MeToo TOO! Beter sig inte kvinnorna precis likadant? Hur många gånger har det inte hänt dig att din kvinnliga chef kallat in dig på rummet och kommenterat din klädsel och bett dig massera henne och tagit din darrande lilla pojkhand och försökt sätta den innanför blusen? Är det inte vardagsmat att våra kvinnliga kolleger bjuder hem oss för ett sammanträde och sedan bara råkar komma ut ur duschen iförda franska raffset? Och trycker de inte ständigt och jämt upp oss mot väggen på krogen, sätter tungan i våra öron och väser att vi inte ska vara så jävla pryda? Eller hur?! Upp med en hand alla ni som varit med om det! Hörni?! Hallå?
Hm.

Har det inte gått för långt? Låt oss vara generösa: kanske var Cosby och Weinstein och Kolumnisten på AB aningen heta på gröten. Rent hypotetiskt kan det missförstås när man drogar sin dejt innan man har sex med henne, det medges – en del kvinnfolk är trots allt lite känsliga, de små liven. Men det här?! Hur kan en oskyldig Helikoptern på afterworken vara stötande? Vem älskar inte en väl utförd Elefanten på fikarasten? När har inte Djuret I Popcornbägaren lockat till gapskratt i biosalongen?

Sätt hårt mot hårt! Det är dags att vi säger ifrån och organiserar en bojkott. Lägger inte Gnällobbyn av snart så tar vi dem på orden: Inga mera ömma klappar i baken, inga fler skojsiga bröstskämt, slut med våldtäktsfräckisarna på lunchen och – atombomben! – inga fler dickpics!!!

Nu blev det knäpptyst va? Just det ladies, hur skulle ni klara er utan denna den vackraste kärleksgåvan sedan Höga Visan: den Väldiga Pålen i (stark) förstoring, rätt ner i luren?! Ha! Vad sa ni nu då?!

Hursa?

Publicerat i Åland, Livet: dess orsaker och verkningar, Politik | 5 kommentarer

Alla kände Klådan

”Det är ett avslöjande som skakat hela kultur-Sverige”, skriver kulturchef Björn Wiman i DN den 22 november om den egna tidningens reportage dagen innan om ”Kulturprofilen”.
Skämtar han?!

Jag har hittills mestadels hållit mig på sidlinjerna i MeToodebatten. Jag har visserligen vistats i kulisserna i de flesta av de branscher där avslöjandena ägt rum – film, TV, teater och kvällstidningar – men inte riktigt känt att jag kunnat tillföra så mycket. Visst har jag hört talas om, och i många fall även bevittnat, åtskilliga manliga svinaktigheter. Mina erfarenheter eller perspektiv är emellertid inte viktiga: bättre låta dem (läs kvinnor) tala som har något att säga, och från sidlinjerna ge eldunderstöd (som i den här kolumnen).
Men när jag läser Björn Wimans besynnerliga krönika i DN kan jag faktiskt inte hålla tyst.

Först en kort bakgrund: Dagens Nyheter berättar att en person kallad ”Kulturprofilen”, som är gift med en aktad poet i Svenska Akademien, i många år tubbat unga kvinnor till sex genom att hänvisa till sina försänkningar i kulturvärlden. Artikeln låter 18 kvinnor komma till tals: de skildrar utnyttjande, tjat, tvång och våldtäktsliknande övergrepp begångna bland annat i lägenheter tillhörande Akademien.
Dagen efter DN-artikeln skriver tidningens kulturchef Björn Wiman om kvinnornas ”modiga och skrämmande vittnesmål”, talar om ett ”avslöjande” och formulerar sig i största allmänhet som om han ditintills inte haft en aaaning om vad den däringa ”Kulturprofilens” haft för sig.
Björn Wiman, du måtte skämta! Vi talar för helvete om KLÅDAN!

För så kallade vi honom, den där ”Kulturprofilen”. Vi. Allihopa.
Vi som satt på Prinsen på åttio- och nittiotalet.
Vi som jobbade som skribenter, eller musiker eller var anställda på någon av tidningsredaktionerna.
Vi som på något sätt intresserade oss för kultur.
Vi som … Oh hell. Faktum är att alla som över huvud taget gått ut på krogen i Stockholm de senaste fyrtio åren känner till honom. Inklusive du, Björn Wiman.

Klådan var en pajas.
Klådan var en kulturbluff, en tölp och ett skämt.
Klådan var en kutande slemhög som med en skygg nickning bakom uppdragna skuldror hälsade som hastigast på en när han kom in i lokalen innan han som degenererad duvhök slog ner på den yngsta kvinnan i rummet.

Han hade inget eget att komma med. Han hade inte presterat något i världen på egen hand. Men han var gift med Isdrottningen själv, den aktade poeten vars image redan före inträdet i Akademien var av den allra högsta potensen. Den äran gav honom tillträde till de innersta drivhusen med de ädlaste, och spädaste, blomstren. Som Furstinnans lilla trädgårdsdvärg kunde sedan Klådan krypa runt i rabatterna för att skörda en enda primör: tonårstjack.
Unga kvinnor var hans enda egentliga intresse. De var hans raison d’être. Hans besatthet.
Jag tror inte att jag någonsin träffat på en mer motbjudande varelse i de stockholmska kulturkretsarna.
Så kände vi allihopa.
Gjorde inte du, Björn Wiman?

Män i min närhet klagar både öppet och i det fördolda över att MeToo- rörelsen har vidgat sitt fokus. Från våldtäkter och andra övergrepp till mer ”normala” (deras ord, inte mitt) beteenden som tafsande och verbala kränkningar. Jag känner tvärtom. Det är utmärkt att även sådana tilltag uppmärksammas och brännmärks som den genusmobbing de utgör.

Björn Wiman tycker uppenbarligen likadant, eftersom merparten av de saker som nu Klådan beslagits med i DN handlar mer om ett sviniöst beteende än något som kunde gå att lagföra. Men det placerar honom mitt i en rävsax som lite hederlighet hade kunnat bespara honom.

För du visste hur Klådan betedde sig, Björn Wiman. Du har alltid vetat det. Du har vetat det så länge du varit i kulturbranschen. Och du är en av de makthavare som hade kunnat ta bladet från munnen för länge sedan, om du velat. Om du vågat.
”Avslöjande”? ”Skandal”?
The lady doth protest too much, methinks.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, Politik | 71 kommentarer

Boys will be boys

#Metoo är en förfärande, befriande revolt. Men kanske borde den bara vara första steget?

Så sitter en 15-årig flicka på Åland och tänker just nu. Låt oss kalla henne Jessica.
Jessica går i en vanlig skolklass i en vanlig skola. Skolklassen har inga särskilda rötägg eller uppenbara problembarn. Det enda som gör klassen lite avvikande är att den har rätt mycket fler manliga än kvinnliga elever. Möjligen är det betydelsefullt – möjligen också inte.
Jessica och hennes tjejkompisar i klassen tycker om att plugga. Det vill ha bra betyg, men de gillar också många av ämnena och finner dem intressanta. De tycker att det är skönt när det är lugnt och städat på lektionerna, så de får studiero.
Men får de det?
Nix.

För killarna i klassen är dessvärre vanliga killar. De tycker att de pluggande tjejerna är fåniga. De anstränger sig rent av för att gå brudarna på nerverna: de skriker, slåss, skriker FETTA i tid och otid, dänger sina skolböcker i borden för att skrämmas, knuffas, hånas och sparkar med jämna mellanrum in tjejernas skåpdörrar. Det sägs också förekomma nazisthälsningar i korridoren, nedlåtande kommentarer, hånflin och utstötning i största allmänhet.
Föga förvånande klagar tjejernas föräldrar så småningom till skolan. Kallas då pojkarnas föräldrar till ett möte? Nej, man skickar ett mail till samtliga elevers föräldrar med uppmaningen att ”prata med sina barn”. I mailet finns för säkerhets skull till och med ett förklenande: ”Det var och en gör är kanske inte så allvarligt, men den samlade effekten blir stor …”
Med andra ord: boys will be boys. Man vet ju hur killar är i den där åldern … De har det ju inte så lätt!

Så där är det för flickor som Jessica, överallt. Så har det varit i alla tider. Det förmörkande av deras tillvaro som pojkarna i deras omgivning är upphov till, det som gör att tjejer ofta går till skolan med gråten i halsen och ursinnet och ångesten bankande i bröstet – det tycker skolorna egentligen inte är särskilt allvarligt. Och i alla fall inget som går att göra nåt åt.
Snacka tystnadskultur …

Till slut fick just Jessica nog. En kille – som inte går i hennes klass, bör kanske tilläggas för pressetikens skull – kränkte henne så att hon bestämde sig för att inte gå till skolan längre. DÅ kallade äntligen skolan till ett möte! … med HENNE och hennes föräldrar.
Jessica sa nej tack till mötet. Det var väl inte hon som var problemet? Hon meddelade istället att hon skulle komma tillbaka när pojken sagt förlåt.

En vecka gick. Det hela började bli pinsamt för skolans ledning. Så till slut lovade man att pojken skulle be Jessica om ursäkt på en enskild träff. Jessica gick tillbaks till skolan.
Men det blev – förstås – ingen träff. En lärare tog i stället Jessica åt sidan och sa: du kommer aldrig att få en ursäkt från honom. Han har det ju så svårt just nu.

Om vi tänker efter så vet vi att det alltid har varit såhär. Brölande moppepojkar rår inte för sina könsord, sin stupiditet, sitt anspråk på herravälde. De har det ju så svårt just nu.
Men Jessica tänker: #MeToo borde bara vara början.

Publicerat i Åland, Livet: dess orsaker och verkningar | 10 kommentarer

”Ju mer jag lär känna männen …”

Detta skrevs när Belinda Olssons tv-program ”Fittstim – min kamp” just skulle ha premiär. I den pågående #metoo-stormen känns den återigen relevant …

Det sägs att kvinnor kommer från Venus och män från Mars. Jag säger: mja. Kvinnor må komma från Venus, men männen stammar snarare från planeten Fiskmås. Eller, vad heter den där rövformade asteroiden bakom månen ..? Puckobello?
Det är ju nämligen ett välkänt faktum att hanar är dummare än honor. Jag vet inte varför. Jag bara iakttar verkligheten.

När jag åker till Stockholm på jobb sitter jag i möten, skriver halvdana texter i sängen varvade med långa tupplurar. Sedan går jag till baren Söders Hjärta, där jag i samkväm med de andra stammisarna dischkuterar Hammarbysch fotbollschlag, schyssta gitarrscholon och dendära, vadhetere, filmen med han som fick Parkinschons … Du vet han, Foxsch ..? resten av kvällen.
När min exhustru åker till Stockholm sitter hon i möten, skriver briljanta texter på café varpå hon fikar med tre väninnor hon inte sett på ett tag, nätverkar med de omkringliggande borden och sveper förbi ett galleri innan hon spelar squash. Sedan lagar hon middag med en konstnär och två fotografer varpå det bär av till teatern.

Jag har väninnor i Stockholm som är singlar eller åtminstone inte lever i varaktiga relationer. Deras rapporter från verkligheten är som Norén-farser. Vi har S, som fallit för en sammetsögd men pank fransk fotograf: hon betalar hans stockholmsresa varpå han viggar henne på en större summa pengar, ligger med hennes väninna och sticker utan att ens ha plåtat omslaget till hennes debutbok. Vi har J, vars älskare föreslår att de ska skaffa barn: efter fullbordad befruktning kommer han på att han hellre reparerar förhållandet med ex-sambon, propsar på abort och vägrar sedan helt att träffa sin son. Och så har vi den nät­dejtande M, som har ett ledande jobb inom kultursektorn. Den vanligaste frågan som ställs till hennes kultiverade, humoristiska nätprofil är: Hur mycket väger du?

Jag svär vid min mor: vore jag kvinna skulle jag på rent ideologiska grunder vara lesbisk.

Belinda Olssons program undrar om ”feminismen har gått för långt”. En fråga lika relevant som ”Skiner solen för mycket i januari?” eller ”Har inte folk det lite för bra i Sudan?”. Det har hänt något mycket märkligt med ordet ”feminist” överhuvudtaget – från att ha suttit vid samma bord som anti-rasister, humanister och rättvisesträvare har begreppet förvisats till särintressenas tråg. Där står feministen nu dystert bland vegetarianer, husvagnsägare och läderfetischister – inte sällan försedd med förnamnet ”rabiat”. Jag undrar ibland lite försynt om man kan vara en ”rabiat demokrat” också?

Det är möjligt att Belinda kör i diket. Men jag säger ändå som Mae West: Ju mer jag lär känna männen, desto mera älskar jag min hund.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, Politik, Tjärrrleken | Lämna en kommentar

Ni fattar visst inte?

En nästan enstämmig kommentatorskår hurrar som en fotbollsklack: Macron vann med 66-34! Enda problemet är att det gjorde han nog inte. Man kan hävda att han egentligen vann med betydligt knappare 54-46. Och det innan hans problem ens har börjat …

I den andra franska valomgången har fransmännen traditionellt röstat medan de ”hållit sig för näsan”. Ställda inför utsikten att få Jean-Marie Le Pen till president 2002 röstade till exempel 82 procent av fransmännen på Jacques Chirac, fastän han var universellt hatad av socialisterna. Hellre en röv än en bajskorv, sade man då.
Det är här gårdagens siffror blir bekymmersamma. Ett par indikatorer visar nämligen att fransmännen av idag inte längre är säkra på vem som är röven och vem som är korven. Att påstå att Macron fick 66 procent av rösterna innebär att man bortser från

a) det enorma antalet blankröster
b) det ovanligt stora antalet soffliggare

Nio procent av de fransmän som tog sig till vallokalerna igår hade så blandade känslor inför de bägge kandidaterna att de inte ville ta ställning. Deras resistens mot Le Pen var med andra ord så svag att de inte förmådde ”hålla sig för näsan” och rösta på Macron – de röstade hellre blankt. Hur många felsteg från Macrons sida kommer det att behövas innan de nästa gång röstar aktivt för Le Pen?
Och sedan soffliggarna: vanligtvis brukar deras skara upp gå till runt 19 procent. Igår stannade dock 25 procent hemma: sex procentenheter fler än ”normalt” – i ett val där en av de möjliga utgångarna var att få en högerextremistisk president?

Tja, gör matten själv. Hade ytterligare 6 procent av fransmännen röstat – och röstat för Le Pen – hade hon fått 37,5 procent av det totala antalet väljare. Lägger man därtill blankrösterna på 8,5 procent (proportionerna måste ju räknas om eftersom det totala röstetalet förändrats) hade bajskorven fått 46 procent. Om Le Pen inte hade gjort ett så aggressivt och misslyckat TV-framträdande i den sista valdebatten hade det kunnat sluta väääldigt illa igår … Fattar de hurrande kommentatorerna det?

Nu ska herr Macron – vars politiska erfarenhet är ringa och som inte ens har ett ordentligt politiskt parti i ryggen – försöka få en parlamentarisk majoritet han kan samregera med i junivalen till parlamentet. Och så ska han försöka framstå som en landsfader – i ett macholand som lätt grips av förakt för svaghet (se på stackars Hollande!). Samtidigt som han måste uthärda krypskytte från både vänstern och högern. Medan Front National flinande ser på, och bidar sin tid …

Ja, ni hurrar ni. Men jag ryser.

Publicerat i Politik, Utrikes | Lämna en kommentar

Res med den Hancockska snålråttan

Den nya tidens lågprisflyg blir i slutändan alltid mycket dyrare än man trott. Men gör du som den Hancockska snålråttan behöver du inte ge avkall på vare sig drinkar, sätesreservationer eller god mat ombord. Och du får faktiskt råd att åka en gång extra till New York …

Vill du flyga billigt? Vill du bestämma var du ska sitta ombord? Vill du dessutom ha god mat och resonligt prissatt alkohol i olika former under resans gång? Vill du till och med kunna ta dig till flygplatsen utan att bli ekonomiskt blåslagen? Jag vet hur man gör.
Som deltidsboende i USA har jag under ett par år förfinat min metod. Följ den Hancockska snålråttans råd och spara ihop till en extra New York-resa!

Låt oss steg för steg gå igenom hur en typisk resa till New York ser ut. Vi tänker oss att du och din älskling vill åka en vecka till New York den 11:e till 17:e september …
En snabb koll med bokningssajterna bekräftar vad varje van Atlantresenär redan vet: Norwegian vinner alltid. En resa för två de aktuella datumen kostar 5396 kronor med det rödvita bolaget. SAS bellar i jämförelse 9636 spänn för två och går alltså fetbort.
(Nej, jag är inte betald eller sponsrad. Detta är helt enkelt min erfarenhet av kanske 40 Atlantflygningar. Norwegian är alltid billigast. Deras flygplan är dessutom sprillans Dreamliners med hög komfort, bra underhållningssystem och vänlig personal. Till yttermera visso flyger de direkt till JFK som ligger närmare stan än Newark och är en mycket trevligare flygplats. Basta.)

Men sedan tornar kostnaderna upp sig. Vill ni ha varsin väska med er kostar det tur och retur 1080 kronor för er bägge. Vill ni sitta bredvid varandra också? Ojoj, det kostar ytterligare 1080 pistoler. Och så skulle ni äta också va? Ytterligare 1080 riksdaler slits ur era darrande händer. Det yttepyttelilla glaset rödvin som ingår lär inte trösta er nämnvärt – det understiger tio centiliter …
Vill man sedan ha en 18-centilitersflaska rödvin fortsätter åderlåtningen: de små flaskorna kostar 65 spänn styck. En gin tonic går lös på 77 kronor. Säg att ni under er åttatimmarsflygning dricker två minflaskor vin var och varsin gin tonic. Där rök 414 kronor till – eller på en turochreturresa 828 kr!

När ni stapplar av det hemvändande planet efter en vecka har er resa alltså på något magiskt vis kostat 4562 kronor mer än ni räknat med (märk väl: samma tilläggskostnader drabbar även SAS-resenären). Tog ni dessutom Arlanda Express fram och tillbaka besnoddes ni på ytterligare 1080 spänn. Om man till detta lägger taxiresan fram och tillbaka till JFK (120 dollar = 1100 kronor) har er resa för 5396 kronor egentligen kostat 12058 kronor. Gaaaah!

Nu åker vi istället som en Hancocksk snålråtta. Köp resan – men ingenting annat!
Mitt första råd är nämligen: skit i bagaget! Skaffa istället en sådan här.

Väskan på bilden blir gratis efter två Atlantflygningar utan incheckat bagage. Den har tiotals specialfack och fickor och en egen liten avdelning för kläderna. Lär dig packa som en scout (rulla ihop allt till hårda korvar) och du får med dig allt du behöver ändå. Besparing: 1080 kronor!

Nu kommer vi till maten ombord. Innan du åker till flygfältet – gå in i närmaste livsmedelsbutik med bra buffébord. Fyll på två goda take-awaytallrikar med allsköns smask: kycklingfiléer, bulgur, sallad, fetaost, you name it. Hur du än anstränger dig kommer en god middag inte gå på mer än 100 kronor per skalle. (OBS: köp varsin Coca-Cola flaska också! Du kommer snart att förstå varför …). Gör samma sak i New York, food courtens förlovade stad. Besparing: 680 kronor!

Så, nu åker vi till Arlanda. Men nej, du tar inte taxi eller Arlanda Express (t o r 540 spänn per person). Och du tar inte flygbussarna heller (120 kr per skalle), som alltid tar minst en timme pga trafiken. Och nix, du tar inte ens SL-pendeln till Arlanda C, för då åker du på ett sviniöst släppas-in-till-flygplatsentillägg som gör att resan ändå kostar 125 kronor. Istället tar den Hancockska snålråttan pendeln till Märsta station (38 minuter) för 43 kronor. Sedan byter han till buss 583, som avgår var tionde minut från pendeltågsstationen. Bussen ingår i priset och tar honom på femton minuter direkt till Arlandas terminal 5. Alltså: Stockholm C–Arlanda på 53 minuter för 43 spänn! Besparing: 994 kronor!

Nu är vi på flygplatsen. Norwegian tillåter dig numera att checka in även USA-flygningar på sina automater. Har du sett till att komma i god tid så kan du i automaten nästan alltid ändra dina slumpartade utlottade sittplatser till två säten bredvid varandra. Besparing: 1080 kronor!

Nästa trick: alkoholen. Drick ur era Coca-Color och ta med de tomma flaskorna genom säkerhetskontrollen tillsammans med buffématen du köpte. Väl på andra sidan tullfiltret ställer ni stegen till taxfreebutiken och tjackar en 75-centiliters flaska rödvin för 80 kronor (se till att den har skruvkork, obs!). Köp också två såna här – de kostar precis hälften av vad de kostar på flyget!

Tassa sedan in på toaletten med taxfreekassen och de båda tomma colaflaskorna. Behöver jag, ähum, säga mer ..?

Kuriosafakta: rödvin ser totalt svart ut i en petflaska. :-). Nu vet du varför det skulle vara rödtjut med skruvkork: din korkskruv fastnar nämligen oftast i säkerhetskontrollen.
Ta nu med ”Coca-colan” och de två mini-ginpavorna ombord – tonic kan du köpa i flygets snackbar för modesta arton spänn. Du har i alkoholkostnader sparat 588 spänn!

Nu ska vi slutligen ta oss till och från JFK Airport. En taxi brukar inklusive dricks gå lös på 60 dollar enkel väg = 120 dollar t o r, eller 1100 kronor. Köerna är ofta påfrestande långa på BQE:en (New Yorks Essingeleden) och färden kan lätt ta upp till en timme. Även här hoppar den Hancockska snålråttan istället på lokalsnöret: via ett anslutande airtrain från flygplatsen kommer man på tio minuter till tunnelbanans A-linje. Ytterligare 40 minuter senare är man i hjärtat av Greenwich Village. Kostnad enkel väg, en person: $8.25. Två personer dubbel väg: 298 kronor. Besparing: 802 riksdaler!

Grattis! Du har nu tagit dig bekvämt och snabbt till och från två flygplatser, suttit bredvid din själs älskade på flyget, ätit god mat och druckit vin och drinkar. Hade du gjort det på det konventionella viset hade det kostat dig 6662 kronor, förutom själva flygresan. Nu kostade det dig istället 1438 kronor: tack vare den Hancockska snålråttan sparade du alltså 5224 kronor, vilket var nästan exakt vad biljetterna kostade.
Med andra ord: följ råttans råd, så kan du åka en gång extra till New York …

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, New York, Uncategorized | 6 kommentarer

De fyra greppen

Helgen den 7-8 april föreläste jag på Föreningen Grävande Journalisters seminarium Gräv 2017 om journalistisk dramaturgi. De senaste femton åren har jag utarbetat en arbetsmetod för att genom redaktionella workshops spetsa till och renodla dokumentär- och nyhetsjournalistiska projekt. Metoden bygger på min analys av de fyra grundläggande greppen journalister använder i sitt arbete. Jag presenterar dem kortfattat här. Den som vill anlita mig för workshops eller annan rådgivning är välkommen att kontakta mig på icke@hancock.ax

Dramaturgi är konsten att berätta en historia väl.

Så vad är definitionen på en väl berättad historia? Jo, att den engagerar. Ytterst får man en historia att engagera genom att väcka åhörarens sympati genom identifiering. Dramaturgen lyfter fram de element i berättelsen som gör åhöraren delaktig. Observera att han hittar inte på eller förvanskar sanningen! Han använder sig bara av det enkla faktum att varje historia per definition är subjektiv. Det är förrädiskt svårt att bara ”rapportera fakta”, och den som tror att påståenden som ”Imorgon blir vädret fint” eller ”Aktiebörsen faller” är strikt objektiva bör kanske ta sig ännu en funderare. Blir vädret fint för turisten eller bonden? Faller börsen i ett tredagarsperspektiv eller i ett trettioårigt?

Den dramaturgiska modellen för journalister använder sig av fyra olika grepp för att skapa delaktighet. Greppen kan renodlas och användas var och en för sig, men lika vanligt är att greppen kombineras.

1. MYSTERIET

Det kanske vanligaste greppet, som har sitt ursprung i Den Första Frågan, den som gjorde oss till människor: Hur kommer det sig att..? ALLT går egentligen att formulera som ett mysterium!
Och även om ett helt reportage inte går att bygga som ett mysterium kan man använda formulerandet av något som ett mysterium som ett delgrepp. Man delar upp sin berättelse i en radda små mysterier, helst så att lösandet av ett mysterium bara ger upphov till nästa.

Det går inte att överdriva effekten av ett välformulerat mysterium. Varje reportage som vill utforska något bör använda sig av mysteriet som grepp. 

2. HUVUDPERSONEN

Ett mycket effektivt sätt att skapa engagemang genom identifikation. Vi människor är så funtade att vi lever oss in andra människors öden: vi skriver in oss själva i deras berättelser. Filmbetraktaren ser egentligen en film om sig själv.
Hur skapar man då optimala förutsättningar för identifikation? Tja, många tror att den idealiske huvudpersonen är stark, snabb, smart, orädd, snygg, oövervinnerlig … Fel!
Mången historiemakare har bittert sett sina berättelser bomba med sådana identifikationsobjekt. För i betraktelsesalongens mörker är vi hundraprocentigt ensamma och uppriktiga mot oss själva, och vi vet alla inom oss att vi INTE är starka, snabba, smarta, orädda, snygga, oövevinnerliga. Vi kan inte identifiera oss med sådana människor. Vi tror inte på dem.

En huvudperson blir mänsklig och möjlig att identifiera sig med när man framhäver hans/hennes svagheter, osäkerheter, mänskligheter. Leta därför alltid efter underdogen i en historia. Det är perspektivet vi instinktivt identifierar oss med. I våra egna privata världar är vi alltid dummast och sämst …

3. AVSLÖJANDET

Journalistikens favoritgrepp. ”Vi kan ikväll avslöja att…”. Så välkänt att det egentligen inte behöver förklaras närmare. Kom bara ihåg att det dramaturgiska avslöjandet behöver en sorts före-efterperpektiv. För att ett avslöjande ska kännas ner i maggropen måste först beskrivas hur den gängse uppfattningen av ett förhållande är. ”Detta är vad du trodde”, typ. Och så sedan avslöjandet: ”Men i själva verket är det så här!”

Ett avslöjande får gärna ske i flera steg, som när en god försäljare spär på sitt erbjudande med ytterligare en sak: ”Och nu tror ni väl att jag är galen, för jag slänger in fem diskborstar på köpet också. Alldeles gratis!”

Avtäck alltså berättelsens avslöjande gradvis. Helst i tre steg – allting i dramaturgin sker i tre steg. Mycket märkligt.

4. KRONOLOGIN

Det är ett vanligt missförstånd att folk inte vill höra på berättelser vars utveckling och upplösning de känner till i förväg. I själva verket är raka motsatsen mera sann: vi läser om böcker, ser filmer fyra-fem gånger och älskar slitna Monty Python-sketcher. För att ta ett klassiskt exempel, Romeo och Julias inledning:

Two households, both alike in dignity
(in fair Verona, where we lay our scene),
From ancient grudge break to new mutiny,
Where civil blood makes civil hands unclean.
From forth the fatal loins of these two foes,
A pair of star-crossed lovers take their life:
Whose misadventured piteous overthrows
Doth with their death bury their parents’ strife.

Här kommer alltså en härold ut på scenen som inledning, och det första han gör är att berätta vad hela pjäsen ska handla om. Två släkter som bråkar, ett kärlekspar som älskar varandra och som tar livet av sig så att alla slutar bråka till sist.
Jaha? Ska vi gå hem nu?

Men det gör vi inte. För det är just det, att VI VET vad som ska hända, som gör det hela så gastkramande. Det är nämligen då vi känner oss fångade av ödet. Det är vad som gör kronologin till ett så effektivt (ofta underskattat) grepp:

Tallinn den 27 september 1994. Klockan är 17.04. M/S Estonia lämnar sin hemmahamn för sista gången …

Det kronologiska greppet är en sorts klinisk obduktion av ett känt förlopp. Att strikt följa en tidslinje inger en känsla av det tickar en bomb under bordet …

Fotnot: ovanstående är en tämligen livlös sammanfattning av ett mycket långt föredrag, som också förklarar HUR och VARFÖR dramaturgin fungerar i en djupare, mänsklig mening. Kontakta mig för mer information.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar | Lämna en kommentar

Den tredje driften

Det finns egentligen bara tre mänskliga drivkrafter. Två av dem är välkända. Den tredje glöms däremot ofta bort – fastän den numera ligger bakom det mesta av eländet i världen.

Det finns en trappa för våra behov. Den har tre steg. Först kommer överlevnaden. Vi behöver föda, vatten och trygghet, annars dör vi. Det är det första behovet: varje levande individs första utmaning. En självklarhet.
Så vi skaffar oss möjligheter till överlevnad, i form av näring och tak över huvudet. Vad kommer sedan? Enkelt: fortplantningen. Vi drivs att mångfaldiga oss själva. Skaffa barn, föröka oss. Häri ingår också sexualiteten. Inget konstigt där heller.

Nu har vi skaffat oss mat, hittat någonstans där vi kan bo, fått ligga, bildat familj. Om detta var de enda basala behoven vi människor behövde tillfredsställa skulle världen inte ha några nämnvärda problem.
Men vårt evolutionära ursprung har skapat en tredje drift i oss också. Och DEN ställer till det.
För vi behöver också social status.

Egentligen inte så konstigt. När vi väl bodde i vår grotta med vår partner och vårt barn blev vår position i flocken viktig, snudd på livsavgörande. Forskare tror att det var så själva språket föddes: ur vårt behov av ”skvaller” – alltså den process där vi tar emot och sprider vidare information om hur de andra individernas relationer och allianser utvecklades.

Vem var flipp och vem var flopp i den lokala närmiljön? Hur stod sig ens sociala värde i förhållande till de övrigas? Vem hade godingen i grotta 4B ihop det med, och vad fick det för konsekvenser för mig?
Härifrån kommer fundamentala mänskliga begrepp som stolthet och heder. Anseende. Rykte. Och skam …

Ytterst handlar det om makt. Vem äter först? Vem leder flocken? Vem följer ledaren? Vem är favorithustrun? Vems barn får äta och vems barn svälter? Vem kan gå med högburet huvud och vem måste skämmas?
Evolutionen har format oss i enlighet med vår sociala natur och gjort vårt behov av anseende lika starkt som behovet av mat, vatten och sex. Det osynliga statusnätet omsluter oss på varje skolgård, arbetsplats, i alla sociala nätverk, i varenda by, stadsdel, församling, företag, förening och styrelse – den tredje driften.
Och jävlar så den ställer till det för oss. Dess attraktionskraft är den svarta gravitationen bakom machokultur och hedersmord, uppblåsta stoltheter, gamla oförrätter, blodshämnder, gängkrig och andra oförsonligheter – för att inte tala om klasshat (”Jaha? Så du tror att du är finare än jag va?!” ”Fy! Obildade tölp!”) och andra till synes politiska motsättningar i samhället.
Politik, fnys. Egentligen handlar det bara om Herre På Täppan. Vilken apa är störst, äter först?

På sistone verkar västvärldens behov av status närmast ha spårat ur. Våra idéer om eliterna som behärskar oss på diverse oschyssta sätt har gett upphov till förfärliga hatrörelser inom politiken (ja, jag tänker bland annat på clownen i Vita Huset), ett bildningsförakt med tydlig lukt av mindervärdeskomplex och i förlängningen diverse härliga konspirationsteorier som förklarar och plåstrar om vår känsla av skamsen maktlöshet.

För man känner just skam när man är lågstatus. När man våldtagits eller förtryckts, ringaktats, omkörts, kränkts. Och vi vet alla vilka känslor som följer på skammen, eller hur?

Just det. Raseriet. Och sedan hatet. Och sedan kan vad som helst hända.

En man utbildar sig mödosamt under många år. Men han är lågstatus i en korrupt värld, får inget jobb. Han har inga pengar, så han kan inte gifta sig. Han får inte ligga. På TV ser han hånfulla män och oåtkomliga kvinnor som skrattar åt honom medan de plundrar hans värld och spottar på hans kultur.
Tänk sedan Mohammad Atta, ledare för 9/11-piloterna.

Tänk Saddam Hussein, som gömde sig i en jordkula som ett smutsigt marsvin och lät sig hängas tills huvudet lossnade hellre än att erkänna som det var: att han inte hade ett enda faaaaarligt massförstörelsevapen.

Eller tänk … Nordkorea. Svältande, utskrattade, mobbade Nordkorea.
Med kärnvapen.

Faran med den tredje driften är värd att ta på allvar.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, Politik | Lämna en kommentar

Grattis på dödsdagen, pappa

Den 11 mars.

När jag väckte kidsen i morse och min blick som vanligt föll på det gulbleka fotografiet av barnens farfar på väggen i deras rum så kom jag ihåg. Farsan, ja. Idag har han varit död i precis tio år.
Vad säger man om ett sånt jubileum? Grattis på dödsdagen, pappa?

Vad är det med pappor egentligen? Varför blir de så emblematiska för sina söner, så oåtkomliga och eftersträvansvärda? Det spelar ingen roll hur många gånger jag kramar min son, han betraktar mig ändå i smyg på samma smått vördnadsfulla skygga vis som jag säkert tittade på min pappa, när jag trodde att han inte såg. Samma satans respektavstånd!
Vad är det med dem egentligen? En judisk vän berättade en gång för mig att det fjärde budet om att hedra sin fader och moder i judendomen lyder: ”Älska din fader och hedra din moder”. För det ligger en utmaning i det: alla älskar ju sin mor och hedrar sin far. Men att göra tvärtom, att älska sin far och hedra sin mor, DET är svårare.

Fäder och söner, fäder och söner. Jag tittar på bilden av honom och tänker: vi kommer aldrig ifatt, vi söner. Det spelar ingen roll att jag är äldre nu än han var när fotot togs, han ser ändå så mycket vuxnare ut, och jag känner mig fortfarande som en snorunge när jag tittar på honom.
Vi kommer aldrig ifatt våra pappor. Jag känner redan en sorg över det för egen del, för jag fantiserar ibland om att en gång få berätta för mina barn hur det egentligen var, när de växte upp och jag höll upp vuxenkulissen framför dem så att de inte skulle förstå hur borttappad jag i själva verket kände mig mest hela tiden. Kommer de att vilja höra om det?
Nå, JAG skulle vilja höra! Medan Jack och Phoebe kvicknar till i sina sängar så står jag och grälar med bilden:

Kände du dig så också, farsan? Gick du också runt i smyg och hade ågren för att du drack för mycket vin en tisdag och inte betalade dina räkningar i tid? Klämde du också surt på bilringarna och förbannade medelåldern och önskade att du hade tid att hugga ved och städa i garaget och läsa en riktig bok nångång? Undrade du också vad livet gick ut på, bakom den där säkra fasaden? Kunde du inte ha lämnat en liten lapp efter dig? ”Jag bara låtsades. Jag hade inte susning jag heller. Sorry.” Det hade hjälpt!

Tvivlade DU på att du någonsin skulle bli vuxen? Gick du också runt och liksom väntade på att det riktiga livet skulle börja snart? Tittade du i smyg på mig och önskade att jag kunde bli stor nångång, så att vi kunde gå ut och ta en öl och sluta larva oss med dethär fader-son-tjafset?
Ville du också byta liv ibland, typ emigrera till Rio och starta en ny karriär inom Adult Entertainment? Ville du också ta alla de där vuxna medmänniskorna, de där som tar allting så allvarligt, och stoppa dem med huvudet neråt i en myrstack tills de slappnade av en smula?!

Hans ögon möter mina, halsstarriga och vaksamma och längst in lite spefulla. Glaset över fotografiet speglar mitt eget ansikte. Min blick liknar hans. Kanske är det svar nog.
Innan vi går ner och lagar frukost sjunger vi Ja må han leva för den döde.

 

Fotnot: Texten ovan publicerades första gången i boken ”En Nollåtta på Norrgårds”. Klickar du på länken ”Köp boken” ovan kan du beställa den.

Publicerat i Kidsen, Livet: dess orsaker och verkningar | Lämna en kommentar

Godnatt herr Trump

Donald Trump har knappt en månad bakom sig i Vita Huset, men mäktiga intressen har redan börjat slipa knivarna. Kombinationen av presidentens reflexmässiga lögnaktighet och hans enfald kommer antagligen förr eller senare att leda till riksrätt – och till att evolutionsförnekaren Mike Pence hamnar i Ovala Rummet …

Europa talar just nu mest om Donald Trumps inställning till NATO och hans bisarra påståenden om Sverige. Samtidigt förbereder dock flera mäktiga kongressutskott i USA utredningar om Trumplägrets kontakter med Ryssland under och efter presidentkampanjen 2016. Och oavsett hur nära kontakterna verkligen har varit – och vad de avhandlat – kan Trump redan vara illa ute. För det ordspråk som myntades efter Watergateskandalen gäller mer än någonsin: It’s not the crime, it’s the cover-up.

Vad betyder det? Jo, att oavsett det ursprungliga brottets allvar så är det nästan alltid de efterföljande lögnerna som fäller en politiker under utredning. Så var det för Nixon (som avgick innan kongressen hann avsätta honom) och så var det för Clinton (som fälldes i underhusets riksrätt men frikändes i senaten). Att snuska sig med en praktikant eller bryta sig in hos sina politiska meningsmotståndare kan möjligen gå vägen – bara man inte ljuger om det efteråt.

Det är detta som antagligen kommer att bli Trumps undergång. Hans impulsiva och ogenomtänkta ”ledarstil” i kombination med frånvaron av vuxna rådgivare omkring honom – karln har med några få undantag bara utnämnt dilettanter och jasägare till sin inre krets – har säkerligen redan inneburit lagbrott på hans kommando. Få tror till exempel att den nyligen sparkade nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynn på egen hand började ge ryssarna olagliga tips om hur de borde hantera dåvarande president Obamas sanktioner …
På samma sätt verkar det osannolikt att Trump skulle ha varit omedveten om alla de kontakter hans medarbetare haft med Kreml under valkampanjen, samtidigt som Putins hackare angrep hans politiska motståndare … Samarbetade de rent av? Det skulle i princip innebära landsförräderi.

I detta nu – eller i vart fall under de kommande veckorna – kommer Flynn och de andra Trumpianerna att förhöras under ed av ett flertal kongressutskott om sina samtal med ryssarna. Deras uppgifter kommer sedan att stämmas av mot underrättelsematerial från USA:s alla spionorganisationer som förmodligen avlyssnat många av dessa samtal. Med andra ord: ljuger de så kommer de att åka dit, och de vet om det.
Talar de å andra sidan sanning kommer strålkastaren antagligen att riktas mot Trump, mannen på vars uppdrag de handlat. Har han brutit mot lagen och erkänner det väntar riksrätten. Ljuger han om det kommer sanningen förr eller senare fram ändå – återigen med riksrätten som konsekvens.

Med sitt förakt för lagar och regler, sitt narcissistiska storhetsvansinne och sin tvångsmässiga lögnaktighet är USA:s nuvarande president nästan förutbestämd att få sparken, om inte för dubbelspelet med ryssarna så för något annat. Dessutom har han lyckats skaffa sig mäktiga fiender både inom civiladministrationen, säkerhetstjänsterna och pressen. Godnatt herr Trump …

En vanlig invändning är att republikanerna har en så betryggande majoritet i kongressen att de aldrig skulle fälla Trump i ett riksrättsförfarande. Och det stämmer än så länge i underhuset (i senaten väger det jämnare, eftersom han har skaffat sig två långsinta fiender där i republikanerna John McCain och Lindsey Graham). Men ökar Trumps impopularitet ytterligare kan det börja osa bränt just av den anledningen.
Underhusets unga Tea Party-republikaner misstror nämligen sedan länge renlärigheten hos Trump, som aldrig varit någon ideolog för högerekonomiska tankar och som dessutom vill bygga en svindyr budgetspräckande mur mot Mexiko …
Renlärig till max är däremot vicepresidenten Mike Pence, som skulle få ta över efter Trump …

Det är inte svårt att se framför sig hur högerspökena i godan ro låter Trump göra bort sig tills riksrätten är ett faktum och sedan istället för att rädda honom låter proffspolitikern Pence, ett ärkekonservativt dumhuvud som inte tror på evolutionen, bli deras marionett i Vita Huset.

Där sätter jag mina pengar, folks: President Pence 2018.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar