Boys will be boys

#Metoo är en förfärande, befriande revolt. Men kanske borde den bara vara första steget?

Så sitter en 15-årig flicka på Åland och tänker just nu. Låt oss kalla henne Jessica.
Jessica går i en vanlig skolklass i en vanlig skola. Skolklassen har inga särskilda rötägg eller uppenbara problembarn. Det enda som gör klassen lite avvikande är att den har rätt mycket fler manliga än kvinnliga elever. Möjligen är det betydelsefullt – möjligen också inte.
Jessica och hennes tjejkompisar i klassen tycker om att plugga. Det vill ha bra betyg, men de gillar också många av ämnena och finner dem intressanta. De tycker att det är skönt när det är lugnt och städat på lektionerna, så de får studiero.
Men får de det?
Nix.

För killarna i klassen är dessvärre vanliga killar. De tycker att de pluggande tjejerna är fåniga. De anstränger sig rent av för att gå brudarna på nerverna: de skriker, slåss, skriker FETTA i tid och otid, dänger sina skolböcker i borden för att skrämmas, knuffas, hånas och sparkar med jämna mellanrum in tjejernas skåpdörrar. Det sägs också förekomma nazisthälsningar i korridoren, nedlåtande kommentarer, hånflin och utstötning i största allmänhet.
Föga förvånande klagar tjejernas föräldrar så småningom till skolan. Kallas då pojkarnas föräldrar till ett möte? Nej, man skickar ett mail till samtliga elevers föräldrar med uppmaningen att ”prata med sina barn”. I mailet finns för säkerhets skull till och med ett förklenande: ”Det var och en gör är kanske inte så allvarligt, men den samlade effekten blir stor …”
Med andra ord: boys will be boys. Man vet ju hur killar är i den där åldern … De har det ju inte så lätt!

Så där är det för flickor som Jessica, överallt. Så har det varit i alla tider. Det förmörkande av deras tillvaro som pojkarna i deras omgivning är upphov till, det som gör att tjejer ofta går till skolan med gråten i halsen och ursinnet och ångesten bankande i bröstet – det tycker skolorna egentligen inte är särskilt allvarligt. Och i alla fall inget som går att göra nåt åt.
Snacka tystnadskultur …

Till slut fick just Jessica nog. En kille – som inte går i hennes klass, bör kanske tilläggas för pressetikens skull – kränkte henne så att hon bestämde sig för att inte gå till skolan längre. DÅ kallade äntligen skolan till ett möte! … med HENNE och hennes föräldrar.
Jessica sa nej tack till mötet. Det var väl inte hon som var problemet? Hon meddelade istället att hon skulle komma tillbaka när pojken sagt förlåt.

En vecka gick. Det hela började bli pinsamt för skolans ledning. Så till slut lovade man att pojken skulle be Jessica om ursäkt på en enskild träff. Jessica gick tillbaks till skolan.
Men det blev – förstås – ingen träff. En lärare tog i stället Jessica åt sidan och sa: du kommer aldrig att få en ursäkt från honom. Han har det ju så svårt just nu.

Om vi tänker efter så vet vi att det alltid har varit såhär. Brölande moppepojkar rår inte för sina könsord, sin stupiditet, sitt anspråk på herravälde. De har det ju så svårt just nu.
Men Jessica tänker: #MeToo borde bara vara början.

Det här inlägget postades i Åland, Livet: dess orsaker och verkningar. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Boys will be boys

  1. Carolina falck skriver:

    Viktig text

  2. Nicklas Lantz skriver:

    Bra Icke!

  3. Kerstin Kronqvist skriver:

    Din kolumn förflyttade mig omedelbart tillbaka till högstadiet (eller mellanskolan, som det hette då), texten har hög igenkänningsfaktor för Jessicor i alla åldrar. Du har så rätt, metoo är bara första steget.

  4. Wivan N-F skriver:

    Så här var det. Så här är det? Så här får det inte vara!

  5. Elin W skriver:

    Jättebra kolumn. Synd att inte tidningen tryckte den. Säkert väcker den många nya diskussioner hemmavid kring vad det är som faktiskt är roten till ett sådant beteendemönster hos unga pojkar. Att allas behov och känsloliv får bli sedda och hörda tror inte jag är så vanligt förekommande i denna it-ålder, som hade varit en bra början och grund att gå efter när det handlar om behovet att hävda sig. ( Och på vilket sätt man gör det) .Oavsett kille eller tjej. Tror dock inte att plantera skam i pojkarna löser de största problemen.

  6. Ingela skriver:

    Precis så.
    Min låg- mellan- och högstadietid präglades i allra högsta grad av en kille och hans anhang. Han mobbade och plågade de flesta (i samma eller lägre ålder) hyfsat urskiljningslöst. Ibland var han vänlig och rolig vilket försvårade möjligheten att bedöma när nästa verbala eller fysiska skymf skulle ske.
    Lärarna försökte väl på olika mer eller mindre lyckade sätt att ”hantera situationen”, men bättre blev det inte. Det här präglar mig, även fast det var 25 år sedan, än idag. Jag vill fortfarande ha ryggen fri.

  7. Kerstin Jansson skriver:

    Bra artikel. Måste bli ändring. Ingen ska behöva ha sin vardag med dessa störningar!

  8. Bill Rehn skriver:

    Bra Icke! 🦁
    /Bill

  9. Ninna skriver:

    Varför får ”Boys be boys”? Varför får sånt här försigå
    och varför sopas allt bara under mattan världen över?
    Ja det har förekommit sedan tidernas begynnelse men det
    betyder inte att det är ska tolereras.
    ”Boys will be boys (oh yes indeed) but will be held accountable”.
    Så det så.

  10. Anonym i Kostym skriver:

    Det är bara en liten dålig bismak i munnen jag får av bloggposten. Nämligen att Grabbarna Grus ses som ett strikt flickproblem. I detta avseende är bloggposten inte speciellt unik. Det talas ständigt om ”kuddflickor” och så den priviligeriade Birgitta Ohlssons självbiografi.

    De stora förlorarna som debatten missar helt är de inte pojkar som bara bry sig om hur det går för Blåsyremyrens BK i division 5. Utan de stora förlorarna missas helt är de pojkar som hellre skulle skriva ett faktaspäckat specialarbete om romerska akvedukter, men som aldrig får möjlighet till det. Först skall Grabbarna Grus lugnas ned. Sedan skall det tyckas synd om ”Jessica”. Sedan skall det vara jämställdhetstemadag där Grabbarna Grus sitter längst fram och charmar kommunens svindyra konsult som inte vet någonting om dem. Sedan skall skolans siste magister avtackas, han var av den gamla faktaskolan, men han resignerade 2005, kvävd under politiska pålagor. Sedan skall en av Grabbarna Grus anmäla gympaläraren till kommunen för ”kränkning” för att han tröttnade på de pajaskonsterna och slängde ut honom. Sedan är det lektion, och då skall eleverna skriva om sina känslor…

    Vad skolorna saknar är patriarker till rektorer och magistrar som inte bara har koll, utan även befogenheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *