De fyra greppen

Helgen den 7-8 april föreläste jag på Föreningen Grävande Journalisters seminarium Gräv 2017 om journalistisk dramaturgi. De senaste femton åren har jag utarbetat en arbetsmetod för att genom redaktionella workshops spetsa till och renodla dokumentär- och nyhetsjournalistiska projekt. Metoden bygger på min analys av de fyra grundläggande greppen journalister använder i sitt arbete. Jag presenterar dem kortfattat här. Den som vill anlita mig för workshops eller annan rådgivning är välkommen att kontakta mig på icke@hancock.ax

Dramaturgi är konsten att berätta en historia väl.

Så vad är definitionen på en väl berättad historia? Jo, att den engagerar. Ytterst får man en historia att engagera genom att väcka åhörarens sympati genom identifiering. Dramaturgen lyfter fram de element i berättelsen som gör åhöraren delaktig. Observera att han hittar inte på eller förvanskar sanningen! Han använder sig bara av det enkla faktum att varje historia per definition är subjektiv. Det är förrädiskt svårt att bara ”rapportera fakta”, och den som tror att påståenden som ”Imorgon blir vädret fint” eller ”Aktiebörsen faller” är strikt objektiva bör kanske ta sig ännu en funderare. Blir vädret fint för turisten eller bonden? Faller börsen i ett tredagarsperspektiv eller i ett trettioårigt?

Den dramaturgiska modellen för journalister använder sig av fyra olika grepp för att skapa delaktighet. Greppen kan renodlas och användas var och en för sig, men lika vanligt är att greppen kombineras.

1. MYSTERIET

Det kanske vanligaste greppet, som har sitt ursprung i Den Första Frågan, den som gjorde oss till människor: Hur kommer det sig att..? ALLT går egentligen att formulera som ett mysterium!
Och även om ett helt reportage inte går att bygga som ett mysterium kan man använda formulerandet av något som ett mysterium som ett delgrepp. Man delar upp sin berättelse i en radda små mysterier, helst så att lösandet av ett mysterium bara ger upphov till nästa.

Det går inte att överdriva effekten av ett välformulerat mysterium. Varje reportage som vill utforska något bör använda sig av mysteriet som grepp. 

2. HUVUDPERSONEN

Ett mycket effektivt sätt att skapa engagemang genom identifikation. Vi människor är så funtade att vi lever oss in andra människors öden: vi skriver in oss själva i deras berättelser. Filmbetraktaren ser egentligen en film om sig själv.
Hur skapar man då optimala förutsättningar för identifikation? Tja, många tror att den idealiske huvudpersonen är stark, snabb, smart, orädd, snygg, oövervinnerlig … Fel!
Mången historiemakare har bittert sett sina berättelser bomba med sådana identifikationsobjekt. För i betraktelsesalongens mörker är vi hundraprocentigt ensamma och uppriktiga mot oss själva, och vi vet alla inom oss att vi INTE är starka, snabba, smarta, orädda, snygga, oövevinnerliga. Vi kan inte identifiera oss med sådana människor. Vi tror inte på dem.

En huvudperson blir mänsklig och möjlig att identifiera sig med när man framhäver hans/hennes svagheter, osäkerheter, mänskligheter. Leta därför alltid efter underdogen i en historia. Det är perspektivet vi instinktivt identifierar oss med. I våra egna privata världar är vi alltid dummast och sämst …

3. AVSLÖJANDET

Journalistikens favoritgrepp. ”Vi kan ikväll avslöja att…”. Så välkänt att det egentligen inte behöver förklaras närmare. Kom bara ihåg att det dramaturgiska avslöjandet behöver en sorts före-efterperpektiv. För att ett avslöjande ska kännas ner i maggropen måste först beskrivas hur den gängse uppfattningen av ett förhållande är. ”Detta är vad du trodde”, typ. Och så sedan avslöjandet: ”Men i själva verket är det så här!”

Ett avslöjande får gärna ske i flera steg, som när en god försäljare spär på sitt erbjudande med ytterligare en sak: ”Och nu tror ni väl att jag är galen, för jag slänger in fem diskborstar på köpet också. Alldeles gratis!”

Avtäck alltså berättelsens avslöjande gradvis. Helst i tre steg – allting i dramaturgin sker i tre steg. Mycket märkligt.

4. KRONOLOGIN

Det är ett vanligt missförstånd att folk inte vill höra på berättelser vars utveckling och upplösning de känner till i förväg. I själva verket är raka motsatsen mera sann: vi läser om böcker, ser filmer fyra-fem gånger och älskar slitna Monty Python-sketcher. För att ta ett klassiskt exempel, Romeo och Julias inledning:

Two households, both alike in dignity
(in fair Verona, where we lay our scene),
From ancient grudge break to new mutiny,
Where civil blood makes civil hands unclean.
From forth the fatal loins of these two foes,
A pair of star-crossed lovers take their life:
Whose misadventured piteous overthrows
Doth with their death bury their parents’ strife.

Här kommer alltså en härold ut på scenen som inledning, och det första han gör är att berätta vad hela pjäsen ska handla om. Två släkter som bråkar, ett kärlekspar som älskar varandra och som tar livet av sig så att alla slutar bråka till sist.
Jaha? Ska vi gå hem nu?

Men det gör vi inte. För det är just det, att VI VET vad som ska hända, som gör det hela så gastkramande. Det är nämligen då vi känner oss fångade av ödet. Det är vad som gör kronologin till ett så effektivt (ofta underskattat) grepp:

Tallinn den 27 september 1994. Klockan är 17.04. M/S Estonia lämnar sin hemmahamn för sista gången …

Det kronologiska greppet är en sorts klinisk obduktion av ett känt förlopp. Att strikt följa en tidslinje inger en känsla av det tickar en bomb under bordet …

Fotnot: ovanstående är en tämligen livlös sammanfattning av ett mycket långt föredrag, som också förklarar HUR och VARFÖR dramaturgin fungerar i en djupare, mänsklig mening. Kontakta mig för mer information.

Det här inlägget postades i Livet: dess orsaker och verkningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *