Grattis på dödsdagen, pappa

Den 11 mars.

När jag väckte kidsen i morse och min blick som vanligt föll på det gulbleka fotografiet av barnens farfar på väggen i deras rum så kom jag ihåg. Farsan, ja. Idag har han varit död i precis tio år.
Vad säger man om ett sånt jubileum? Grattis på dödsdagen, pappa?

Vad är det med pappor egentligen? Varför blir de så emblematiska för sina söner, så oåtkomliga och eftersträvansvärda? Det spelar ingen roll hur många gånger jag kramar min son, han betraktar mig ändå i smyg på samma smått vördnadsfulla skygga vis som jag säkert tittade på min pappa, när jag trodde att han inte såg. Samma satans respektavstånd!
Vad är det med dem egentligen? En judisk vän berättade en gång för mig att det fjärde budet om att hedra sin fader och moder i judendomen lyder: ”Älska din fader och hedra din moder”. För det ligger en utmaning i det: alla älskar ju sin mor och hedrar sin far. Men att göra tvärtom, att älska sin far och hedra sin mor, DET är svårare.

Fäder och söner, fäder och söner. Jag tittar på bilden av honom och tänker: vi kommer aldrig ifatt, vi söner. Det spelar ingen roll att jag är äldre nu än han var när fotot togs, han ser ändå så mycket vuxnare ut, och jag känner mig fortfarande som en snorunge när jag tittar på honom.
Vi kommer aldrig ifatt våra pappor. Jag känner redan en sorg över det för egen del, för jag fantiserar ibland om att en gång få berätta för mina barn hur det egentligen var, när de växte upp och jag höll upp vuxenkulissen framför dem så att de inte skulle förstå hur borttappad jag i själva verket kände mig mest hela tiden. Kommer de att vilja höra om det?
Nå, JAG skulle vilja höra! Medan Jack och Phoebe kvicknar till i sina sängar så står jag och grälar med bilden:

Kände du dig så också, farsan? Gick du också runt i smyg och hade ågren för att du drack för mycket vin en tisdag och inte betalade dina räkningar i tid? Klämde du också surt på bilringarna och förbannade medelåldern och önskade att du hade tid att hugga ved och städa i garaget och läsa en riktig bok nångång? Undrade du också vad livet gick ut på, bakom den där säkra fasaden? Kunde du inte ha lämnat en liten lapp efter dig? ”Jag bara låtsades. Jag hade inte susning jag heller. Sorry.” Det hade hjälpt!

Tvivlade DU på att du någonsin skulle bli vuxen? Gick du också runt och liksom väntade på att det riktiga livet skulle börja snart? Tittade du i smyg på mig och önskade att jag kunde bli stor nångång, så att vi kunde gå ut och ta en öl och sluta larva oss med dethär fader-son-tjafset?
Ville du också byta liv ibland, typ emigrera till Rio och starta en ny karriär inom Adult Entertainment? Ville du också ta alla de där vuxna medmänniskorna, de där som tar allting så allvarligt, och stoppa dem med huvudet neråt i en myrstack tills de slappnade av en smula?!

Hans ögon möter mina, halsstarriga och vaksamma och längst in lite spefulla. Glaset över fotografiet speglar mitt eget ansikte. Min blick liknar hans. Kanske är det svar nog.
Innan vi går ner och lagar frukost sjunger vi Ja må han leva för den döde.

 

Fotnot: Texten ovan publicerades första gången i boken ”En Nollåtta på Norrgårds”. Klickar du på länken ”Köp boken” ovan kan du beställa den.

Det här inlägget postades i Kidsen, Livet: dess orsaker och verkningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *