”Ju mer jag lär känna männen …”

Detta skrevs när Belinda Olssons tv-program ”Fittstim – min kamp” just skulle ha premiär. I den pågående #metoo-stormen känns den återigen relevant …

Det sägs att kvinnor kommer från Venus och män från Mars. Jag säger: mja. Kvinnor må komma från Venus, men männen stammar snarare från planeten Fiskmås. Eller, vad heter den där rövformade asteroiden bakom månen ..? Puckobello?
Det är ju nämligen ett välkänt faktum att hanar är dummare än honor. Jag vet inte varför. Jag bara iakttar verkligheten.

När jag åker till Stockholm på jobb sitter jag i möten, skriver halvdana texter i sängen varvade med långa tupplurar. Sedan går jag till baren Söders Hjärta, där jag i samkväm med de andra stammisarna dischkuterar Hammarbysch fotbollschlag, schyssta gitarrscholon och dendära, vadhetere, filmen med han som fick Parkinschons … Du vet han, Foxsch ..? resten av kvällen.
När min exhustru åker till Stockholm sitter hon i möten, skriver briljanta texter på café varpå hon fikar med tre väninnor hon inte sett på ett tag, nätverkar med de omkringliggande borden och sveper förbi ett galleri innan hon spelar squash. Sedan lagar hon middag med en konstnär och två fotografer varpå det bär av till teatern.

Jag har väninnor i Stockholm som är singlar eller åtminstone inte lever i varaktiga relationer. Deras rapporter från verkligheten är som Norén-farser. Vi har S, som fallit för en sammetsögd men pank fransk fotograf: hon betalar hans stockholmsresa varpå han viggar henne på en större summa pengar, ligger med hennes väninna och sticker utan att ens ha plåtat omslaget till hennes debutbok. Vi har J, vars älskare föreslår att de ska skaffa barn: efter fullbordad befruktning kommer han på att han hellre reparerar förhållandet med ex-sambon, propsar på abort och vägrar sedan helt att träffa sin son. Och så har vi den nät­dejtande M, som har ett ledande jobb inom kultursektorn. Den vanligaste frågan som ställs till hennes kultiverade, humoristiska nätprofil är: Hur mycket väger du?

Jag svär vid min mor: vore jag kvinna skulle jag på rent ideologiska grunder vara lesbisk.

Belinda Olssons program undrar om ”feminismen har gått för långt”. En fråga lika relevant som ”Skiner solen för mycket i januari?” eller ”Har inte folk det lite för bra i Sudan?”. Det har hänt något mycket märkligt med ordet ”feminist” överhuvudtaget – från att ha suttit vid samma bord som anti-rasister, humanister och rättvisesträvare har begreppet förvisats till särintressenas tråg. Där står feministen nu dystert bland vegetarianer, husvagnsägare och läderfetischister – inte sällan försedd med förnamnet ”rabiat”. Jag undrar ibland lite försynt om man kan vara en ”rabiat demokrat” också?

Det är möjligt att Belinda kör i diket. Men jag säger ändå som Mae West: Ju mer jag lär känna männen, desto mera älskar jag min hund.

Det här inlägget postades i Livet: dess orsaker och verkningar, Politik, Tjärrrleken. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *