New Yorks legender och jag

Satt en förkväll vid mitt fönster och glodde ut på nionde gatan, Brooklyn. Augustihettan låg som en hundtunga över stan. Skrivlusten ville inte infinna sig och själen kom inte ens upp i knästående. Mina fingrar googlade lite slentrianmässigt på musikevenemang …

… ooops. Al Di Meola på BB Kings?!
Ikväll?!!
Biljettpris: $45 …

En och en halv timme senare spelade min hjälte Al Di Meola sin egen tolkning av Blackbird fyra meter ifrån min skakiga mobiltelefon. Och själen lämnade Empire State Building långt under sig …

Det var ju inte bara det att han var så bra, utan att de relativt blygsamma omgivningarna (BB Kings är ingen jätteklubb) plötsligt gjorde honom så mänsklig. Från att ha varit legenden från Friday Night in San Francisco (tillsammans med John McLaughlin och Paco de Lucía) eller galningen som gjorde Paul Simons Allergies till något oförglömligt blev han … Tja, en vanlig snubbe på gitarr. Det kändes nästan som om man hade kunnat plocka fram guran och jamma lite …

För sådär är det med New York. Dels handlar det om utbudet: jag har bott i andra världsstäder också, men det finns bara en plats som så regelmässigt kan golva en med sin kultur som Staden Som Aldrig Sover. Jag har i sista sekunden hamnat på Taj Mahal på Blue Note, Elvis Costello på The Beacon Theater, oavsiktligt fått ta del av Judah Friedlander, Judd Apatow och Louis CK på Comedy Cellar och snubblat över Lloyd Cole på The Bell House.

Men dels handlar det också om storleken. New York är en stor plats, även för Stjärnor. Följaktligen blir alla ungefär lika små (ovan nämnda ställen är, med undantag för Beacon, inte större än Fasching i Stockholm) oavsett status, vilket paradoxalt nog gör dig och mig större i förhållande till våra idoler.

Läser man om stadens borgmästare Bill de Blasio i DN verkar han gudalik – stöter man på honom på sin kemtvätt eller ser honom kliva in på gymet på andra sidan gatan (true story) blir han ens like. Och det är likadant med alla världsstjärnorna som uppträder här eller bara passerar en på gatan – plötsligt blir de mänskliga för en. New York är i alla bemärkelser platsen som utjämnar olikheterna.
Jag känner en duktig basist på Södermalm. Han har spelat med Strindbergs och Stefan Sundström.
Jag känner en duktig basist i East Village. Hon har spelat med John Lee Hooker och Johnny Winter.
Legenderna blir mindre. Vi blir större.

Man ska dock passa sig för att skryta om dylikt i New York. För alla har en egen, legendhistoria. En gång försökte jag till exempel mopsa mig mot min manuskollega Bill i Brooklyn:

”Du vet, en gång när jag pluggade på International Centre of Photography så gick jag runt på stan och testade en ny film som reagerade väldigt kraftigt på färgen rött”, började jag en kväll på Freddy’s. (Vi hade slagit vad om vem som hade den bästa kändishistorien och en drink stod på spel. Bill lyssnade vänligt.)
”I alla fall, plötsligt ser jag hur en kvinna kommer emot mig, jag tänkte inte på hennes ansikte egentligen, utan allt jag ser är hennes MAGNIFIKA röda kappa! Så jag körde mitt vanliga spiel medan jag ställde in kameran: Hi my name is Mike, I am a Swedish student at ICP, could I take a few pictures of you, I love your red coat, I’m trying out a new film bla bla …”

”Och hon log och sa visst och poserade vant medan jag försökte zooma in på den där fantastiska röda färgen … Och medan vi höll på nämnde hon att hennes mamma hade varit svenska men att hon tyvärr inte talade språket själv, och jag bara: ‘Jaha va synd’ fast allt jag egentligen tänkte på var hennes rock och solen, och sedan tackade jag henne förstrött medan jag noterade slutartiderna i min anteckningsbok och sedan gick jag tillbaks till skolan och soppade negen och började printa ut de finaste bilderna. Vilken RÖD färg! tänkte jag malligt medan jag letade rätt på min lärare …”

Bill tog en tålmodig klunk på sin öl.

”Och min lärare tittade på bilderna och efter ett par sekunder utbrast han: ‘Men hur bar du dig åt?!’ Och jag började ivrigt förklara att jag använt mig av diafilmen EPR som jag soppat i C-41 istället för E6, och att jag hade pressat filmen två steg i framkallningen, men han avbröt mig och skrek: ‘Skit i filmen, hur fan fick du ISABELLA ROSSELLINI att ställa upp för plåtning?!! och jag bara: ‘Eeeh, va ..?'”

Bill log. ”Fiffigt”, sa han. ”Och den svenska mamman var alltså Ingrid Bergman?”

Jag nickade belåtet. ”Fatta. Jag stirrade så på rocken att jag inte såg att det var hon. Jag tror nästa omgång är din va? Jag tar ett glas pinot grigio och en fireball tack.”

Men Bill bara fortsatte att le. ”Isabella ja … Hon polade med min bästis Jim på filmskolan – det var innan hon blev tillsammans med David Lynch precis. Hon brukade laga pasta åt oss hemma hos sig i Soho …”

Och jag höll käften och reste mig och gick och köpte det aset en öl till.
För i New York har alla en egen legendhistoria.

Det här inlägget postades i Livet: dess orsaker och verkningar, Musik, New York. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *