Hotet mot oss alla

Detta skrivs från det stora landet i väster, där hotet mot vår civilisation som bekant är som mest akut. Nyligen publicerad statistik visar att faran för våra liv är ännu större än vi trott – och kommer från oväntade håll. Tack gode gud för Donald Trump – och Kim Kardashian.

Jag befinner mig för tillfället i New York. Och sammanhållningen människor emellan sätts här just nu på svåra prov, på grund av den islamistiska terrorismen. När jag för ett par dagar sedan landade på JFK var flygplatsen i uppror, efter President Trumps famösa inreseförbud för samtliga flyktingar, samt inte minst stoppet för alla inresande – studenter såväl som innehavare av permanenta uppehållstillstånd – från sju länder med muslimska majoritetsbefolkningar.

Man kan göra sig lustig över detta, visst. Men man måste ändå hålla i minnet att åtskilliga amerikaner de senaste åren fallit offer just för islamistisk terrorism. Inreseförbudet kan hävdas ha visst fog för sig.
Eller, det vill säga, man kunde ha hävdat detta. Men sedan publicerades ny statistik som öppnade mina ögon för ett antal ännu större faror.

Här är fakta. De senaste tio åren har i genomsnitt varje år nio amerikaner dött i islamistiska attacker (denna siffra inkluderar visserligen amerikansk-islamistiska gärningsmän, men ändå. Ett handdukshuvud är trots allt ett handdukshuvud.) Nio amerikaner varje år!
Nu börjar det dock bli hemskt. För under samma tidsperiod har – varje år! – SEXTIONIO oskyldiga amerikaner dött i lömska attacker utförda av MOTORGRÄSKLIPPARE.

Smaka på den du, käre läsare.
Hur många gånger har du inte placerat din oskyldiga rumpa bekvämt på din harmlösa (ha! HA!) motorgräsklippares breda säte och styrt ut på det gröna havet för att ansa trädgården? Jag gissar att det aldrig slagit dig att du faktiskt grenslat en mördare?

En samvetslös gräsjihadist. Som under dig i varje sekund svingar en två-tre fasansfulla skarpslipade rotorer i fruktansvärda hastigheter, kallblodigt inväntande det rätta tillfället …
Inte nog med att man måste hålla ständig uppsikt över eventuella beväpnade spädbarn (som mördar 21 amerikaner varje år) eller dessa ogudaktiga blixtnedslag som klipper ytterligare 31 medborgare årligen. Nu måste man dessutom se upp för trädgårdsredskapen …

Fler fakta du aldrig hört talas om: det finns inte ens någon statistik över hur många av dessa dräpare som varje år illegalt tar sig över gränsen till USA från Mexiko. Eller som kommer simmande från Kuba. Eller vilket antal som tar sig in via passagerarflygen varje dag från jordens alla hörn. Hur kan du veta att den till synes oskyldiga tvåbarnsmamman bredvid dig i flygsätet EGENTLIGEN INTE ÄR EN GRÄSKLIPPARE?

Som Groucho Marx uttryckte saken, när han betraktade sin bror Chico:
”There’s my argument! Restrict immigration!”

(Kim Kardashian? Tro det eller ej, men det var faktiskt hon som twittrade ut denna först. Statistiken stämmer i stort, enligt granskare. Heder åt bruttan.)

Publicerat i New York, Politik | Lämna en kommentar

Goebbels i Vita Huset

Den här trevlige figuren kan vara den farligaste mannen i Amerika. Han har stigit upp från djupet med oanad hastighet, och i lördags blev han mäktigare än både president Trumps underrättelsechef och ordförande för Joint Chiefs of Staff (JCS) – ett råd bestående av stabscheferna vid de fyra försvarsgrenarna under USA:s försvarsdepartement.

Tämligen väl gömt i en promemoria från i lördags meddelades nämligen att Trumps högste politiske rådgivare Steve Bannon tagit plats som ordinarie medlem i det nationella säkerhetsrådet. Samtidigt flyttades både den nationella underrättelsechefen och ordföranden för JCS, den fyrstjärnige generalen Joseph Dunford Jr., ut ur den innersta kretsen.

Vem är då Bannon? Jo, intill sin politiska utnämning chef för den högerextrema ”nyhetssajten” Breitbart News, som upprepade gånger anklagats både för kvinnohat och antisemitism. En kompromisslös ideolog bara en hårsmån utanför de oförklädda vitmaktkretsarna i USA. En man som enligt sin exfru inte ville sätta barnen i en viss privatskola i Florida för att det gick för många judiska elever där.

Kanske hoppades en del att han bara skulle droppa gift i presidentens öra från en mer informell plattform som chefsideolog. Men nix. Nu har karln smugits in i den allra högsta kretsen av militära beslutsfattare, vilket av den tidigare säkerhetsrådgivaren Susan Rice beskrivs som ”stone cold crazy”. Källor uppger för New York Times att det var Bannon som till stora delar låg bakom Trumps pågående försök att bannlysa muslimer – ett dekret som kom så hastigt att The Department of Homeland Security inte ens konsulterades i förväg.

Bannon skällde också självsäkert ut USA:s samlade presskår för ett par dagar sedan och kallade dem ”motståndarlägret”. Hans ordagranna råd till journalister löd: ”Ni borde hålla käften.”

Härlig kille att sitta vid presidentens högra sida va? En hårsmån från Den Stora Röda Knappen …

Publicerat i Politik, Utrikes | 1 kommentar

Det osynliga slutet på världen

Tog den verkliga världen slut den 26 september 2006? Det finns stunder då jag befarar det.

När jag växte upp spelade en del av oss rollspel.
Man satt runt ett bord och föreställde sig saker. Spelledaren målade upp en påhittad värld, full med orcher och trollkarlar och whatnot, och så fick man själv bestämma sig för hur man skulle hantera situationen. Eller rättare sagt: hur ens karaktär skulle hantera situationen.
För detta var den verkliga poängen med rollspelen. Inte hur äventyren slutade. Utan att man fick rollspela med sin karaktär.

Karaktärerna var våra ställföreträdare, avatarer, personae. Innan spelet började skulle man bestämma sig för vem och hurdan man skulle vara i äventyret. Man rullade tärningar och bläddrade i tabeller i timmar och så valde man om man skulle vara tjuv eller trollkarl eller krigare. Sedan pimpade man karaktären till max: hittade på hur man skulle se ut och klä sig, vilka smycken man bar, vilka tatueringar man hade. Ännu viktigare var vilket temperament ens karaktär besatt, vilken attityd hen intog till livet. Oftast satte man allt på ett kort och blev en rasande, lättkränkt krigare med låg intelligens och makalösa biceps, redo att dra i strid under ett fantastiskt häftigt namn. För namnet var viktigt: folk kallade sig Ulqhart Den Oövervinnerlige eller Brogg Röjaren eller Brandgule DårDonald …
Och sedan började äventyret och vi stod på huvudet ner i våra fantasier och slog varandra på truten så det stod härliga till: kastade trollformler och förbannelser omkring oss, hällde gift i brunnen eller brände ner byn … Det gällde att vinna eller försvinna! Och i slutet av spelet tilldelades man Erfarenhetspoäng, så att ens alter ego ytterligare växte i styrka till nästa äventyr.

Är det inte så vi beter oss allihopa numera?

Den 26 september 2006 öppnades Facebook för alla personer över 13 år. Redan 2010 hade 42% av den amerikanska befolkningen ett konto. Enligt senaste beräkning har det sociala nätverket över 1,8 MILJARDER medlemmar. Det är den enskilt största källan för nyheter, större än TV, radio och dagspress, för unga mellan 16 och 25 år. Sedan 2012 äger nätverket också Instagram.
Och dessa nästan två miljarder människor – en fjärdedel av jordens befolkning – ägnar i snitt en timma om dagen på att pimpa sina avatarer på fejjan och Insta och alla de andra sociala rollspelen vi har hamnat i. Gissa varför det har blivit så hysteriskt viktigt hur man ser ut och klär sig, vilka smycken man bär, vilka tatueringar man kan uppvisa ..?
För att inte tala om hur viktigt det blivit att alltid ha en schysst åsikt att sticka ut med! Många sätter numera allt på ett kort i varje Facebookdebatt och beter sig som rasande, lättkränka krigare med låg intelligens och makalösa biceps. Tacka fan för att vi får Brandgule DårDonald i Vita Huset när det är Ulqhart Den Oövervinnerlige och Brogg Röjaren som röstar.

Det senaste tecknet på att livet blivit ett rollspel är våra namn: det har blivit allt vanligare att vi hittar på våra egna efternamn. På tio år har antalet ansökningar om detta till Patent- och registreringsverket ökat med mer än 50 procent. På tjugo år mer än fördubblats …

– Ett namn får en större varumärkeskaraktär. Det kan bero på att man är exponerad i sociala medier. Man syns tydligare nu än vad man gjorde för 20 år sedan. Det kanske är enklare att se någon som har ett unikt namn än någon som har ett vanligt Son-namn, säger pressansvariga Stina Lilja på PRV till Dagens Eko.

(PRV har till ochg med en egen efternamnsgenerator, för den som är för fantasilös att komma på något själv. Trött på ditt gråa jag, Svensson? Byt till Månehammar, Brandteman eller Ylveving vetja… ”Det blir som ett artistnamn”, säger Anna Rockenstierna till Skövde Nyheter. Hon och hennes man tog namnet när de gifte sig. Hon hette tidigare Gustafsson.)

Jag vet att jag låter som en gammal stöt. Men jag tycker att det är förskräckande hur vi numera så lättvindigt kastar trollformler och förbannelser omkring oss, först på nätverken, sedan i kommentarsfält och till sist på riktigt. Jag oroar mig för hur detta stöper om oss. Tänk om detta förbannade proteströstande som gett oss Brexit och Trump bara är rollspelarnas nya sätt att förgifta brunnen och bränna ner byn, som om ingenting var riktigt på riktigt?
Tänk om den verkliga världen gick under den 26 september 2006, utan att vi ens märkte det? För att tala med George Orwell:

When a scandal becomes permanent, it becomes invisible …

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, Politik, Uncategorized | 1 kommentar

Djävulens jungfru och pengarna …

Var det åländska stödet på 150 000 euro till filmen Djävulens jungfru pengar i sjön? Man kan få ett sånt intryck när man läser Karin Erlandssons artikel i tidningen Nya Åland den 3 januari, med den suggestiva rubriken ”Landskapsstödd häxfilm floppade”. I själva verket var dock stödet den enda succé som filmen fört med sig – kanske inte för filmbolaget, men definitivt för Åland.

Häxfilmens redovisning har nämligen i efterhand granskats av en oberoende revisor. Hans rapport uppger att filmproduktionen följt anvisningarna för stödet och gjort av med samma summa på Åland som de fått av Landskapsregeringen (källa: Jan-Ole Lönnblad, kulturchef på LR:s utbildnings- och kulturavdelning). Åland förlorade alltså inte en cent på stödet till filmen: pengarna användes på Åland, skapade åländska arbetstillfällen, bidrog till åländsk kompetenshöjning och satte dessutom Åland på kartan som en bra inspelningsplats.
Jag hade nöjet att träffa flera av mina svenska kolleger i samband med filminspelningen (bland andra den Guldbaggebelönade kostymören Katja Watkins) och kan rapportera att de var väldigt imponerade av sina åländska kontakter.

Eftersom stödet gödde det åländska näringslivet (hotell, bilservice, teknik, catering, bud, skådespelare, statister osv osv) kommer pengarna dessutom så småningom att rinna tillbaka till vår gemensamma statskassa och därmed bidra till landskapets ekonomiska styrka. Jag tycker att stödet till Djävulens jungfru är ett skolboksexempel på väl använda pengar, och på hur ett filmstöd kan komma en hel region tillgodo. Det är viktigt att understryka tycker jag: detta är inget jädra kulturstöd utan något som även är till gagn för näringslivet!
Sammanfattningsvis: regionen Åland kan mycket väl vara den enda aktör som faktiskt tjänade på filmen …

Som ledamot av LR:s filmnämnd (stödet till Djävulens jungfru utdelades dock före nämndens tid) är jag också väldigt imponerad av hur klokt och försiktigt de åländska tjänstemännen hanterar LR:s pengar när det gäller filmstöd: jag skulle gärna ha Jan-Ole med mig nästa gång jag skriver kontrakt med någon svensk filmmogul … 🙂

Publicerat i Åland | Lämna en kommentar

New Yorks legender och jag

Satt en förkväll vid mitt fönster och glodde ut på nionde gatan, Brooklyn. Augustihettan låg som en hundtunga över stan. Skrivlusten ville inte infinna sig och själen kom inte ens upp i knästående. Mina fingrar googlade lite slentrianmässigt på musikevenemang …

… ooops. Al Di Meola på BB Kings?!
Ikväll?!!
Biljettpris: $45 …

En och en halv timme senare spelade min hjälte Al Di Meola sin egen tolkning av Blackbird fyra meter ifrån min skakiga mobiltelefon. Och själen lämnade Empire State Building långt under sig …

Det var ju inte bara det att han var så bra, utan att de relativt blygsamma omgivningarna (BB Kings är ingen jätteklubb) plötsligt gjorde honom så mänsklig. Från att ha varit legenden från Friday Night in San Francisco (tillsammans med John McLaughlin och Paco de Lucía) eller galningen som gjorde Paul Simons Allergies till något oförglömligt blev han … Tja, en vanlig snubbe på gitarr. Det kändes nästan som om man hade kunnat plocka fram guran och jamma lite …

För sådär är det med New York. Dels handlar det om utbudet: jag har bott i andra världsstäder också, men det finns bara en plats som så regelmässigt kan golva en med sin kultur som Staden Som Aldrig Sover. Jag har i sista sekunden hamnat på Taj Mahal på Blue Note, Elvis Costello på The Beacon Theater, oavsiktligt fått ta del av Judah Friedlander, Judd Apatow och Louis CK på Comedy Cellar och snubblat över Lloyd Cole på The Bell House.

Men dels handlar det också om storleken. New York är en stor plats, även för Stjärnor. Följaktligen blir alla ungefär lika små (ovan nämnda ställen är, med undantag för Beacon, inte större än Fasching i Stockholm) oavsett status, vilket paradoxalt nog gör dig och mig större i förhållande till våra idoler.

Läser man om stadens borgmästare Bill de Blasio i DN verkar han gudalik – stöter man på honom på sin kemtvätt eller ser honom kliva in på gymet på andra sidan gatan (true story) blir han ens like. Och det är likadant med alla världsstjärnorna som uppträder här eller bara passerar en på gatan – plötsligt blir de mänskliga för en. New York är i alla bemärkelser platsen som utjämnar olikheterna.
Jag känner en duktig basist på Södermalm. Han har spelat med Strindbergs och Stefan Sundström.
Jag känner en duktig basist i East Village. Hon har spelat med John Lee Hooker och Johnny Winter.
Legenderna blir mindre. Vi blir större.

Man ska dock passa sig för att skryta om dylikt i New York. För alla har en egen, legendhistoria. En gång försökte jag till exempel mopsa mig mot min manuskollega Bill i Brooklyn:

”Du vet, en gång när jag pluggade på International Centre of Photography så gick jag runt på stan och testade en ny film som reagerade väldigt kraftigt på färgen rött”, började jag en kväll på Freddy’s. (Vi hade slagit vad om vem som hade den bästa kändishistorien och en drink stod på spel. Bill lyssnade vänligt.)
”I alla fall, plötsligt ser jag hur en kvinna kommer emot mig, jag tänkte inte på hennes ansikte egentligen, utan allt jag ser är hennes MAGNIFIKA röda kappa! Så jag körde mitt vanliga spiel medan jag ställde in kameran: Hi my name is Mike, I am a Swedish student at ICP, could I take a few pictures of you, I love your red coat, I’m trying out a new film bla bla …”

”Och hon log och sa visst och poserade vant medan jag försökte zooma in på den där fantastiska röda färgen … Och medan vi höll på nämnde hon att hennes mamma hade varit svenska men att hon tyvärr inte talade språket själv, och jag bara: ‘Jaha va synd’ fast allt jag egentligen tänkte på var hennes rock och solen, och sedan tackade jag henne förstrött medan jag noterade slutartiderna i min anteckningsbok och sedan gick jag tillbaks till skolan och soppade negen och började printa ut de finaste bilderna. Vilken RÖD färg! tänkte jag malligt medan jag letade rätt på min lärare …”

Bill tog en tålmodig klunk på sin öl.

”Och min lärare tittade på bilderna och efter ett par sekunder utbrast han: ‘Men hur bar du dig åt?!’ Och jag började ivrigt förklara att jag använt mig av diafilmen EPR som jag soppat i C-41 istället för E6, och att jag hade pressat filmen två steg i framkallningen, men han avbröt mig och skrek: ‘Skit i filmen, hur fan fick du ISABELLA ROSSELLINI att ställa upp för plåtning?!! och jag bara: ‘Eeeh, va ..?'”

Bill log. ”Fiffigt”, sa han. ”Och den svenska mamman var alltså Ingrid Bergman?”

Jag nickade belåtet. ”Fatta. Jag stirrade så på rocken att jag inte såg att det var hon. Jag tror nästa omgång är din va? Jag tar ett glas pinot grigio och en fireball tack.”

Men Bill bara fortsatte att le. ”Isabella ja … Hon polade med min bästis Jim på filmskolan – det var innan hon blev tillsammans med David Lynch precis. Hon brukade laga pasta åt oss hemma hos sig i Soho …”

Och jag höll käften och reste mig och gick och köpte det aset en öl till.
För i New York har alla en egen legendhistoria.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar, Musik, New York | Lämna en kommentar

Den försvunna julkolumnen

Det var december 2014 och Åland diskuterade de rumänska tiggarna. Och Ålandstidningen refuserade min kolumn – möjligen på goda grunder.

Två år sedan. Tiggeriet hade just nått holmen och lägren var delade. Vissa ville hjälpa och stödja – särskilt i julens heeeliga tid borde man väl kunna skänka en slant och sträcka ut en hand till dem som hade det illa? Andra misstänkte trashankarna utanför köpmarknaderna för trafficking och parasitering och ville köra bort dem.

Jag skrev en kolumn om saken. Men Ålandstidningen tyckte den var lite ”för otäck och rå”. Kanske var den det, för jag var förbannad när jag skrev den.
Eller så kanske man inte ville stöta sig med sina annonsörer ..?

Nå, jag misstänker att jag hade fattat samma beslut om jag varit tidningsredaktör. En kolumnists plikt må vara att utforska hagens gränser – ibland genom att ställa sig lite för nära stängslet. Men redaktörens uppgift är då att ge honom en dask på mulen.

Hur som helst, här kommer kolumnen. Ha en fröjdeful 24 december!

God jul! God Juuuul!

Välkomna till vårt åländska fina gnistrande varutempel! Här är det min själ kling kling kling hela dagarna. Kom och köp! Här finns karameller till barna och raffiga strumpor åt frugan och en hederlig borrmaskin åt far, TV-spel och hälsokost och akvarier och tennisracketar och pressyltor och korv och sillsallad och bordtennisbord och guldarmband och blingbling så ända in i helsike, kom nu och köp, upp med plånboken och fram med sedlarna snälla rara och … Va?
Nämen tusan, är de här nu igen de där rumänerna? Se upp! Akta! Ut med dem! De vill bara åt era pengar!
Göran! Tar du ut en av trädgårdstraktorerna, den med schaktbladet? Vi har plogat upp en hel hög med de där snyltarna längst bort på parkeringsplatsen, ta tanten med sjalarna där också och glöm inte barna!

Varför? Men snälla damen, därför att det är så synd om dem förstås! De är ju så fattiga! Det är ju för hemskt alldeles! Så ge dem för guds skull inga pengar. Jag ser för övrigt att damen är pensionär och kanske känner sig givmild såhär i juletider? Jaaa förstås, det förstår jag! Så får jag föreslå att tant tar en titt på den här alldeles excellenta dammsugaren för bara 84,90? Håle, den suger som en tyfon om jag får säga det själv. Titta, jag kan demonstrera på den där utnyttjade östeuropén utanför entrén, titta bara! Javisst, det var nästan så att hela örat for av, hoppla! Det kan man kalla power! Men se nu hur hon springer runt och skriker och pekar. Teater, säger jag! Göran, var håller du hus?
Elakt? Men snälla, det här är ju privat mark! Man kan ju inte hålla på och tigga efter folks pengar i ett köpcentrum! Hur skulle det se ut? Det här praktiska paketet med trädgårdsredskap har jag förresten på specialpris, om damen är intresserad. Kan vara bra till i vår, ska jag demonstrera krattan på teaterkärringen med pappmuggen kanske? Jisses vad hon pallrar. De kan lätt bli lite obalanserade när de är så där höggravida har jag hört.

God jul! God Juuuul! Julglädje till alla på jorden! Herrens frid över er! Kaffe till specialpris! Göran, nu är det ett nytt offer för trafficking här igen – fram med hagelbrakaren! Stackars arma mänskor säger jag! Bort med dem!
Och se på karlarna bara, som sitter och dricker kaffe i bilen medan deras kvinnor arbetar, det är ju för jäkligt rent ut sagt. Vill herrn ha lite mer glögg förresten, medan frugan shoppar? Tänkte väl det! Ta en pepparkaka också, det bjuder vi förstås på! Kanske ett golfset till jul? Testa gärna järnfemman på det där rucklet i zigenarkjol borta vid soptunnan. Hon som det är så synd om!

De är ett verkligt problem faktiskt, de där stackars mänskorna. Varför? För att kunderna reagerar så negativt förstås! Och kunderna reagerar så negativt för att de är ett problem! Pro-ble-matiskt är vad det är! Probleeeeeem!

God jul! Ut med packet! God Juuuul!

Publicerat i Åland, Livet: dess orsaker och verkningar, Politik | Lämna en kommentar

”När kommer plattan då?!”

Först sades det lite retfullt.
Sedan, efter ett par år, smög det sig in en viss, ska vi säga, angelägenhet i frågan.
Ytterligare ett par år senare började hånfullheten dominera tonfallet. Särskilt när hederligt hårt arbetande journalister som Nyans Patrik Dahlblom förleddes till dylika förutsägelser … (Förlåt igen Patrik!).
Och nu är vi tillbaka på retfullheten igen. Ingen tror längre på att Poporkestern Ålands skiva någonsin kommer ut, verkar det som.

Men ha! Nu börjar det faktiskt röra på sig. Faktiskt!

Elva låtar är färdiginspelade. I slutet av januari är grundmixen klar. Under februari och mars spelas ytterligare två låtar in och sedan slutmixar vi hela klabbet. Gissningsvis kommer ”Imorgon Kan Det Vara Förbjudet Och Försent” ut i början av maj.

Joho!

Under tiden kan jag inte undanhålla er Robbans muskelsolo på Elinor …

Publicerat i Musik | 3 kommentarer

Inledning: ”Skriv att jag sa nåt!”

I en bok som heter ”Berömda sista ord” läser jag berättelsen om den sydamerikanske gerillaledaren som skulle arkebuseras av regeringssoldater.

På plats som vittne fanns en amerikansk journalist, så rebelledaren förstod att här fanns en chans att gå till eftervärlden. Med rätt snits och trotsighet skulle hans sista ord kunna bli bevingade, mana till fortsatt kamp och garantera honom en plats i historiens nyckfulla minne. Problemet var bara att han inte kom på vad han skulle säga.

Med kallsvetten pärlande såg han soldaterna lägga an medan han rådbråkade sin hjärna efter något som skulle göra honom ihågkommen …

I sista sekunden utslungade han så sin berömda slutreplik, som troget återgavs av den närvarande journalisten:

”Skriv att jag sa nåt!”

På något sätt sammanfattar den historien för mig både det mänskliga predikamentet och dess dårskap. Levandet är ju å ena sidan bara en enda lång protest mot döden, mot glömskan och obemärktheten. Å andra sidan: vart för den oss, den där driften att höras, bli erinrad, uppmärksammas?

Så okej. Jag har bestämt mig för att skriva en blogg …  Jag är egentligen skeptisk till internets fotknölsdjupa opinionsdamm, med alla sina mer eller mindre motbjudande pseudokändisvarelser. Jag tror att vi kan skylla både Brexit och Trump på de sociala nätverkens löfte om att adla varje korkad åsikt till något Viktigt och Okränkbart – och dessutom något som till varje pris Måste Få Höras. Just den idén ligger nog bakom både samtidens vrålande nättroll och politikens urholkning. Vi får för oss att vi alla är så förbannat viktiga …

Nå. Jag är inte viktig. Jag skriver det här för mig själv. Om det roar eller oroar någon annan eller rent av kan vara till nytta, tja …

”A la bonne heure, sa Gud till Moses” …

som ett gammalt Hancockskt familjeuttryck lyder. (Betyder ung ”Så bra då”. Nu vet du det.) Men helt ärligt käre läsare? Varken mina eller dina åsikter är egentligen särskilt betydelsefulla i det stora hela. Kan det inte kännas som en tröst nästan? Vi är två små sniglar. Vi lever ett ögonblick, älskar (om vi har tur) och äter en god middag. Sedan är skalet tomt och någon annan tar vid.

Du och jag har under våra liv kanske tre viktiga meningar att uttala. Du kommer inte att få läsa mina här, för de tar tid att konstruera. Men kanske kan du ibland skymta byggnadsställningarna? Om det räcker, så stanna gärna kvar. Jag låter kommentatorsfunktionen vara på om du vill något. Kanske svarar jag, kanske inte.

Publicerat i Livet: dess orsaker och verkningar | Lämna en kommentar